Föräldraskap
Samspel hotas lätt av stress
13/07/19 17:11
För tjugo år sedan, under mina studier, läste vi mycket om barnets tidiga relationer, föräldrars betydelse och sampelet med det lilla barnet. Idag ser jag mycket lite i vårt dagliga, stressade, samhälle som går hand i hand med den kunskapsgrunden… Vilket jag tyvärr ser blir mycket tydligt i den problematik vi skönjer i de unga vuxnas mående och samspelande i vårt samhälle. Jag ser viss avsaknad av empati och ömsesidig dialog.
”I den tidiga småbarnsåldern(före 3 år) ges barnet sitt språk i stort sett utifrån hur den vuxne talar till och med barnet. Jag minns pappan, som gick omkring i livsmedelsbutiken med sin tvååring i varuvagnen och hela tiden pratade: ”Nu ska vi hämta en limpa, och nu ska vi ta socker.” Barnet satt förnöjt i vagnen. Det såg inte ut att bry sig så mycket om vad pappan gick omkring och pratade. Men det såg känslomässigt välnärt ut. Och jag tänkte: ”Tänk om jag också varit så klok, när mina barn var små. Vågat gå omkring och pratat så där.” För vad gjorde pappan? Jo, han gav sitt barn ett språk, gav sitt barn massor av närkontakt med alla sina ord.”(Ur ”Fem år av ditt liv” av Goldinger & Magnusson)
Förmågan av ömsesidighet som en närvarande, samtalande förälder och senare andra vuxna i barnets närhet visar är oerhört viktig. Den ligger till grund för det som senare i 7-9 årsåldern gör att barnets samtal kan övergå till att bli en diskussion och ett ömsesidigt samtal. Barnet har alltså genom den vuxnes sätt att beskriva saker och sätta ord på det som händer hjälpt barnet att lägga grund för det som i barnet tränas till hantering av den svåra reflektionskonsten.
Inget kommer av sig självt.
”I den tidiga småbarnsåldern(före 3 år) ges barnet sitt språk i stort sett utifrån hur den vuxne talar till och med barnet. Jag minns pappan, som gick omkring i livsmedelsbutiken med sin tvååring i varuvagnen och hela tiden pratade: ”Nu ska vi hämta en limpa, och nu ska vi ta socker.” Barnet satt förnöjt i vagnen. Det såg inte ut att bry sig så mycket om vad pappan gick omkring och pratade. Men det såg känslomässigt välnärt ut. Och jag tänkte: ”Tänk om jag också varit så klok, när mina barn var små. Vågat gå omkring och pratat så där.” För vad gjorde pappan? Jo, han gav sitt barn ett språk, gav sitt barn massor av närkontakt med alla sina ord.”(Ur ”Fem år av ditt liv” av Goldinger & Magnusson)
Förmågan av ömsesidighet som en närvarande, samtalande förälder och senare andra vuxna i barnets närhet visar är oerhört viktig. Den ligger till grund för det som senare i 7-9 årsåldern gör att barnets samtal kan övergå till att bli en diskussion och ett ömsesidigt samtal. Barnet har alltså genom den vuxnes sätt att beskriva saker och sätta ord på det som händer hjälpt barnet att lägga grund för det som i barnet tränas till hantering av den svåra reflektionskonsten.
Inget kommer av sig självt.
Bild: Karin Lundblad
Genom fönstret ser jag en man som går långsamt gatan fram och skjuter en sulky framför sig. Efter en stund dyker även en liten pojke på gissningsvis 3 år upp, som traskar baklänges uppför backen. Pappan vänder sig om och ler och jag tänker att han nog är fullt medveten om hur viktigt det han just bevittnar är. Att våga ta steg baklänges och förlita sig på att ändå komma fram, att veta att någon väntar och att det får ta sin tid. Att för en stund se tillbaka och reflektera över vad han just passerat, det är något den lille kommer ha nytta av hela livet… Tack till alla föräldrar som låter stegen få ta sin tid.
Vi vuxna är betydelsefulla. Men vad händer i ett samhälle där ansvaret för barnets väl och ve och uppfostran tillskrivs föräldrarna(med rätta!), men föräldrarna inte ser det barn den ansvarar för under större delen av dygnets vakna timmar- även under de tidigaste småbarnsåren?
Hur lär man sig känna igen sitt eget barns signaler, hur skapar vi grunden till ömsesidigt utbyte av känslor och tankar vilket kräver sin närhet. Detta samtidigt som de fina pedagoger som ser barnet flertalet av dygnets vakna timmar inte hinner se barnet och heller inte skulle säga sig ha ansvaret för barnets uppfostran och alla de små detaljerna i närvarande samspel med barnet som dess mognads- och utvecklingsfaser kräver? De vuxna ställs inför en omöjlig uppgift och de som får stryka på foten är barnen… Så låt oss aldrig skylla på den förälder som är frustrerad över vad dens barn gjort när föräldern inte varit närvarande, skyll inte på den ungdom som saknar förmågan att visa empati eller att inte kunna reflektera över sina mål med studierna, inte heller på de förskollärare som med klump i magen ser alla små som kräver deras uppkärksamhet men som måste prioritera i den stora gruppen av barn… Vi har som kollektiv låtit det individuella systemet formas sedan 80-talet.
Låt oss fråga oss själva vilka traditioner vi låter formas. Vi tillsammans är samhället!
Hur kan vi bryta ohållbara mönster där barnen inte hinner ses och bekräftas?
Alla som vet något om barn vet hur mycket ett barn behöver bli sett och älskat för att växa till sin fulla potential! Alla som är förälder vet att det är en konst, och som all konst behöver den tid, eftertänksamhet och aktiv handling för att en sann konstnär ska utvecklas.
Hur lär man sig känna igen sitt eget barns signaler, hur skapar vi grunden till ömsesidigt utbyte av känslor och tankar vilket kräver sin närhet. Detta samtidigt som de fina pedagoger som ser barnet flertalet av dygnets vakna timmar inte hinner se barnet och heller inte skulle säga sig ha ansvaret för barnets uppfostran och alla de små detaljerna i närvarande samspel med barnet som dess mognads- och utvecklingsfaser kräver? De vuxna ställs inför en omöjlig uppgift och de som får stryka på foten är barnen… Så låt oss aldrig skylla på den förälder som är frustrerad över vad dens barn gjort när föräldern inte varit närvarande, skyll inte på den ungdom som saknar förmågan att visa empati eller att inte kunna reflektera över sina mål med studierna, inte heller på de förskollärare som med klump i magen ser alla små som kräver deras uppkärksamhet men som måste prioritera i den stora gruppen av barn… Vi har som kollektiv låtit det individuella systemet formas sedan 80-talet.
Låt oss fråga oss själva vilka traditioner vi låter formas. Vi tillsammans är samhället!
Hur kan vi bryta ohållbara mönster där barnen inte hinner ses och bekräftas?
Alla som vet något om barn vet hur mycket ett barn behöver bli sett och älskat för att växa till sin fulla potential! Alla som är förälder vet att det är en konst, och som all konst behöver den tid, eftertänksamhet och aktiv handling för att en sann konstnär ska utvecklas.
"Leken och fantasin måste vara ömsesidig. Fantasin och empatin ger föräldern möjlighet att känna vad som utspelas på barnets inre scen/…/ Det handlar om föräldrakonst."
Ur ”Leka för livet” av Lars H.Gustafsson
Det var en gång...
11/05/19 14:28
Det står att läsa i senaste Lärarnas tidning Nr 6/19 hur en förskollärare beskriver förskolan måste våga ”tänka nytt och låta barnen leka med oväntade saker”/…/ ”bryta traditionella mönster”/…/”vänta och se vad som händer. Låt barnen bli innovatörer, komma på nya lösningar och utmana deras tankar kring vad som är vad och vad det kan bli”.
Det förundrar mig att förskolan tvingats skapa en i så hög grad motsatt tradition av istället färdigställda miljöer och avsaknad av möjlighet till fantasifullt samspel mellan barn och vuxna….
Jag oroas över den ”tradition” som har tvingats formas och som merparten av vårt samhälles barn växer upp i. Alla som föder barn till den här världen och de som utbildat sig till att tidigt ta över dessa barn (redan under anknytningsperioden!) vill barnets bästa, men vilka förutsättningar ges dem?
Enligt forskning och litteratur som framställts under de senaste minst femtio åren så vet vi att en viktig uppgift i uppfostran av och arbete med barn, är att ge dem förutsättningar att utveckla och få kännedom om sitt inre rum, sina tankar, känslor och fantasi. Denna kunskap förutsätter jag att samtlig pedagogisk personal fått kännedom om under sin utbildning och jag kan förstå deras frustration i den vardag där förutsättningarna att ge barnen det de behöver i så hög grad saknas.
En tradition av helt annat slag har alltså tillåtits växa fram. Förskoleupproret stundar.
Läs gärna barnläkaren Lars H. Gustafssons text om nyutgiven förskoleforskning i Danmark, ”Vuggestueliv- Omsorg, følelser og relationer” i senaste numret av Pedagogiska magasinet och läs också gärna boken i sig! Viktigt att vi samtalar om i vårt samhälle!
Läs också gärna Lars H. Gustafssons egen bok ”Leka för livet”, i vilken bl a betydelsen av läsning lyfts. Glöm inte att läsa tillsammans med ditt barn. Stunden blir som en återkommande ritual varje dag eller varje kväll innan barnet somnar. En ”känsla av samhörighet, av att äga något tillsammans”. Du utvecklar i den stunden ditt barns fantasi, ordkunskap, språk, förståelse och främjar barnets egen läskunnighet. Bara positivt alltså!
Och kom ihåg att ett barn kan fråga mer än sju vise kan svara på. Frågorna från mina egna barn har ofta kommit just i stunder av närhet och lugn, vilket är ganska vanligt. Många gånger har det fått mig att reflektera över saker jag inte tänkt på!
Tänk att denna kloka lilla varelse frågar mig! Vilket ansvar jag känner då jag ger mitt svar!
Få saker i livet är riktigt viktigt att ge sin tid till. Tiden går så fort...
...och så var sagan slut!
Det förundrar mig att förskolan tvingats skapa en i så hög grad motsatt tradition av istället färdigställda miljöer och avsaknad av möjlighet till fantasifullt samspel mellan barn och vuxna….
Jag oroas över den ”tradition” som har tvingats formas och som merparten av vårt samhälles barn växer upp i. Alla som föder barn till den här världen och de som utbildat sig till att tidigt ta över dessa barn (redan under anknytningsperioden!) vill barnets bästa, men vilka förutsättningar ges dem?
Enligt forskning och litteratur som framställts under de senaste minst femtio åren så vet vi att en viktig uppgift i uppfostran av och arbete med barn, är att ge dem förutsättningar att utveckla och få kännedom om sitt inre rum, sina tankar, känslor och fantasi. Denna kunskap förutsätter jag att samtlig pedagogisk personal fått kännedom om under sin utbildning och jag kan förstå deras frustration i den vardag där förutsättningarna att ge barnen det de behöver i så hög grad saknas.
En tradition av helt annat slag har alltså tillåtits växa fram. Förskoleupproret stundar.
Läs gärna barnläkaren Lars H. Gustafssons text om nyutgiven förskoleforskning i Danmark, ”Vuggestueliv- Omsorg, følelser og relationer” i senaste numret av Pedagogiska magasinet och läs också gärna boken i sig! Viktigt att vi samtalar om i vårt samhälle!
Läs också gärna Lars H. Gustafssons egen bok ”Leka för livet”, i vilken bl a betydelsen av läsning lyfts. Glöm inte att läsa tillsammans med ditt barn. Stunden blir som en återkommande ritual varje dag eller varje kväll innan barnet somnar. En ”känsla av samhörighet, av att äga något tillsammans”. Du utvecklar i den stunden ditt barns fantasi, ordkunskap, språk, förståelse och främjar barnets egen läskunnighet. Bara positivt alltså!
Och kom ihåg att ett barn kan fråga mer än sju vise kan svara på. Frågorna från mina egna barn har ofta kommit just i stunder av närhet och lugn, vilket är ganska vanligt. Många gånger har det fått mig att reflektera över saker jag inte tänkt på!
Tänk att denna kloka lilla varelse frågar mig! Vilket ansvar jag känner då jag ger mitt svar!
Få saker i livet är riktigt viktigt att ge sin tid till. Tiden går så fort...
...och så var sagan slut!
Bildningsförmåga
31/03/18 20:33
Från den stund vi föds börjar vi lära oss. Redan som spädbarn tar vi till oss intryck med alla sinnen och lagrar dem i den underbara och gåtfulla hårddisk vi kallar hjärnan. Så i våra nära och käras närhet knyter vi an på ett sätt som, i bästa fall, ger oss en trygg verklighet att lära känna oss själva i. I hemmet börjar vår bildningsresa!
När vi samtalar med varandra, håller om varann när vi är ledsna, skrattar tillsammans när vi upplever roliga saker och utforskar hela känsloregistret. När vi vuxna visar, stöttar, läser sagor, sjunger sånger, matar… Det lilla barnet behöver hela tiden bekräftelse från andra som ser hen med kärleksfulla ögon, för att utvecklas till en stark och trygg individ. Så de vuxnas närhet kräver lugn och ro, tid till att lyssna och samtal, att leka och göra saker tillsammans utan ständiga avbrott.
Efter några år när vi kan förhålla oss till vem vi är, våra känslor, vår empatiska förmåga och mycket mer som grundas under våra första år, kan vi förhålla oss till andra med en god grundad självkänsla. Under resten av vår bildningsresa, i mötet med andra barn och vuxna, i sammanhang tillsammans med familjen, hos dagmamma eller i förskola och därefter i skolan under många år har vi nytta av grunden till vår bildningsförmåga.
När du läser detta tänker du kanske att ”Ja, men så funkar det ju inte i vårt samhälle..?”
Nej, det gör ju inte det. Tyvärr. Den första tiden är inte en lugn tid för de flesta barn. Samhällets arbetslinje och vår jämlikhetstanke, i all sin storhet, går tyvärr ut över barnets brist på tid med just nära och kära. I dagens Falkenberg(likt på många andra platser) rasar förskolelärare över en ohållbar situation med för stora barngrupper som inte kan garanteras säkerhet…
Jag tänker på när jag själv lämnade min lilla dotter på tre år på dagis och det var och varannan dag satt en liten pojke på ett år och grät vid dörren. Det skar i mitt hjärta, för föräldern gick och ingen kom och tog upp honom… Det lilla barnets känslor måste tas på allvar! Annars lär vi våra barn att deras känslor inte är av betydelse och då kommer de inte att ta sina egna eller andras känslor på allvar i livet. Ett samhälle är inte starkare än dess familjer och jag menar att det ser vi tecken på i vårt land idag. Jag önskar alla mer tid att visa varandra värme och kärlek i vår!
När vi samtalar med varandra, håller om varann när vi är ledsna, skrattar tillsammans när vi upplever roliga saker och utforskar hela känsloregistret. När vi vuxna visar, stöttar, läser sagor, sjunger sånger, matar… Det lilla barnet behöver hela tiden bekräftelse från andra som ser hen med kärleksfulla ögon, för att utvecklas till en stark och trygg individ. Så de vuxnas närhet kräver lugn och ro, tid till att lyssna och samtal, att leka och göra saker tillsammans utan ständiga avbrott.
Efter några år när vi kan förhålla oss till vem vi är, våra känslor, vår empatiska förmåga och mycket mer som grundas under våra första år, kan vi förhålla oss till andra med en god grundad självkänsla. Under resten av vår bildningsresa, i mötet med andra barn och vuxna, i sammanhang tillsammans med familjen, hos dagmamma eller i förskola och därefter i skolan under många år har vi nytta av grunden till vår bildningsförmåga.
När du läser detta tänker du kanske att ”Ja, men så funkar det ju inte i vårt samhälle..?”
Nej, det gör ju inte det. Tyvärr. Den första tiden är inte en lugn tid för de flesta barn. Samhällets arbetslinje och vår jämlikhetstanke, i all sin storhet, går tyvärr ut över barnets brist på tid med just nära och kära. I dagens Falkenberg(likt på många andra platser) rasar förskolelärare över en ohållbar situation med för stora barngrupper som inte kan garanteras säkerhet…
Jag tänker på när jag själv lämnade min lilla dotter på tre år på dagis och det var och varannan dag satt en liten pojke på ett år och grät vid dörren. Det skar i mitt hjärta, för föräldern gick och ingen kom och tog upp honom… Det lilla barnets känslor måste tas på allvar! Annars lär vi våra barn att deras känslor inte är av betydelse och då kommer de inte att ta sina egna eller andras känslor på allvar i livet. Ett samhälle är inte starkare än dess familjer och jag menar att det ser vi tecken på i vårt land idag. Jag önskar alla mer tid att visa varandra värme och kärlek i vår!
”Att lära känna andra är vishet. Att lära känna sig själv är största vishet” Lao Zi, Kina 500 f.kr
Glad Påsk!
Steg för steg
16/02/18 21:13
Genom fönstret ser jag en man som går långsamt gatan fram och skjuter en sulky framför sig. Efter en stund dyker även en liten pojke på gissningsvis 3 år upp, som traskar baklänges uppför backen. Pappan vänder sig om och ler och jag tänker att han nog är fullt medveten om hur viktigt det han just bevittnar är. Att våga ta steg baklänges och förlita sig på att ändå komma fram, att veta att någon väntar och att det får ta sin tid. Att för en stund se tillbaka och reflektera över vad han just passerat, det är något den lille kommer ha nytta av hela livet… Tack till alla föräldrar som låter stegen få ta sin tid.