Genom fönstret ser jag en man som går långsamt gatan fram och skjuter en sulky framför sig. Efter en stund dyker även en liten pojke på gissningsvis 3 år upp, som traskar baklänges uppför backen. Pappan vänder sig om och ler och jag tänker att han nog är fullt medveten om hur viktigt det han just bevittnar är. Att våga ta steg baklänges och förlita sig på att ändå komma fram, att veta att någon väntar och att det får ta sin tid. Att för en stund se tillbaka och reflektera över vad han just passerat, det är något den lille kommer ha nytta av hela livet… Tack till alla föräldrar som låter stegen få ta sin tid.