Bildning
Tankar om yttrandefrihet
13/07/23 15:19
Denna vår och sommar har det i media, i det offentliga Sverige och utomlands, fortsatt pratats om vissa personers böjelse att vilja bränna skrivna verk i yttrandefrihetens namn men med hatisk undertext. Många efterfrågar dialog framför att skända sådant som andra anser heligt och dialog istället för att uttrycka kränkande ord om andra. Jag tänker hur det skulle se ut om man på till exempelvis en skola skulle tillåta en elev att ställa sig och bränna en boll bara för att hen inte tyckte om intresset hos de som går fotbollsprofilen (det skulle skapa osämja!), eller en lärare fick ställa sig och bränna kepsar bara för att hen ogillade vissa elevers djupa fascination för detta plagg (det skulle skapa osämja!) och många fler exempel på omoget beteende i yttrandefrihetens namn skulle kunna ges. Om de samtidigt skulle säga kränkande saker om dessa personer vars intresse hen i yttrandefrihetens namn då sänkte.., då skulle vi på skolan vara tvungna att göra en kränkningsanmälan mot den personen som valde att använda yttrandefriheten på det sättet. Varför då? Jo, för att yttrandefriheten står inte över andra fri- och rättigheter vi människor delar. Vi måste använda yttrandefriheten med förstånd och med respekt för varandra, oavsett vad vi tycker. De mänskliga rättigheterna kom till efter andra världskriget för att vi skulle få leva i en värld av fred och samförstånd och med rätt att tycka olika. I en demokrati är oliktyckande en självklarhet, men inte att skända varandra, nedtala varandra och sprida hat – för det skapar inte fred och samförstånd utan istället det rakt motsatta. I en dialog lyssnar man in varandra, visar intresse för att förstå varandras utgångspunkt utan att för den sakens skull vara tvungen att hålla med varandra. Med förhoppning om fler goda samtal, goda möten och att frågor ställs om man söker svar vill jag önska er en fortsatt god sommar. Med förhoppning om förståelse för att om man förespråkar demokrati och mänskliga rättigheter så gör man inte det genom att kränka varandra – aldrig nånsin – så önskar jag er många goda möten! ☀️
/Helena
/Helena
Bildningsförmåga
31/03/18 20:33
Från den stund vi föds börjar vi lära oss. Redan som spädbarn tar vi till oss intryck med alla sinnen och lagrar dem i den underbara och gåtfulla hårddisk vi kallar hjärnan. Så i våra nära och käras närhet knyter vi an på ett sätt som, i bästa fall, ger oss en trygg verklighet att lära känna oss själva i. I hemmet börjar vår bildningsresa!
När vi samtalar med varandra, håller om varann när vi är ledsna, skrattar tillsammans när vi upplever roliga saker och utforskar hela känsloregistret. När vi vuxna visar, stöttar, läser sagor, sjunger sånger, matar… Det lilla barnet behöver hela tiden bekräftelse från andra som ser hen med kärleksfulla ögon, för att utvecklas till en stark och trygg individ. Så de vuxnas närhet kräver lugn och ro, tid till att lyssna och samtal, att leka och göra saker tillsammans utan ständiga avbrott.
Efter några år när vi kan förhålla oss till vem vi är, våra känslor, vår empatiska förmåga och mycket mer som grundas under våra första år, kan vi förhålla oss till andra med en god grundad självkänsla. Under resten av vår bildningsresa, i mötet med andra barn och vuxna, i sammanhang tillsammans med familjen, hos dagmamma eller i förskola och därefter i skolan under många år har vi nytta av grunden till vår bildningsförmåga.
När du läser detta tänker du kanske att ”Ja, men så funkar det ju inte i vårt samhälle..?”
Nej, det gör ju inte det. Tyvärr. Den första tiden är inte en lugn tid för de flesta barn. Samhällets arbetslinje och vår jämlikhetstanke, i all sin storhet, går tyvärr ut över barnets brist på tid med just nära och kära. I dagens Falkenberg(likt på många andra platser) rasar förskolelärare över en ohållbar situation med för stora barngrupper som inte kan garanteras säkerhet…
Jag tänker på när jag själv lämnade min lilla dotter på tre år på dagis och det var och varannan dag satt en liten pojke på ett år och grät vid dörren. Det skar i mitt hjärta, för föräldern gick och ingen kom och tog upp honom… Det lilla barnets känslor måste tas på allvar! Annars lär vi våra barn att deras känslor inte är av betydelse och då kommer de inte att ta sina egna eller andras känslor på allvar i livet. Ett samhälle är inte starkare än dess familjer och jag menar att det ser vi tecken på i vårt land idag. Jag önskar alla mer tid att visa varandra värme och kärlek i vår!
När vi samtalar med varandra, håller om varann när vi är ledsna, skrattar tillsammans när vi upplever roliga saker och utforskar hela känsloregistret. När vi vuxna visar, stöttar, läser sagor, sjunger sånger, matar… Det lilla barnet behöver hela tiden bekräftelse från andra som ser hen med kärleksfulla ögon, för att utvecklas till en stark och trygg individ. Så de vuxnas närhet kräver lugn och ro, tid till att lyssna och samtal, att leka och göra saker tillsammans utan ständiga avbrott.
Efter några år när vi kan förhålla oss till vem vi är, våra känslor, vår empatiska förmåga och mycket mer som grundas under våra första år, kan vi förhålla oss till andra med en god grundad självkänsla. Under resten av vår bildningsresa, i mötet med andra barn och vuxna, i sammanhang tillsammans med familjen, hos dagmamma eller i förskola och därefter i skolan under många år har vi nytta av grunden till vår bildningsförmåga.
När du läser detta tänker du kanske att ”Ja, men så funkar det ju inte i vårt samhälle..?”
Nej, det gör ju inte det. Tyvärr. Den första tiden är inte en lugn tid för de flesta barn. Samhällets arbetslinje och vår jämlikhetstanke, i all sin storhet, går tyvärr ut över barnets brist på tid med just nära och kära. I dagens Falkenberg(likt på många andra platser) rasar förskolelärare över en ohållbar situation med för stora barngrupper som inte kan garanteras säkerhet…
Jag tänker på när jag själv lämnade min lilla dotter på tre år på dagis och det var och varannan dag satt en liten pojke på ett år och grät vid dörren. Det skar i mitt hjärta, för föräldern gick och ingen kom och tog upp honom… Det lilla barnets känslor måste tas på allvar! Annars lär vi våra barn att deras känslor inte är av betydelse och då kommer de inte att ta sina egna eller andras känslor på allvar i livet. Ett samhälle är inte starkare än dess familjer och jag menar att det ser vi tecken på i vårt land idag. Jag önskar alla mer tid att visa varandra värme och kärlek i vår!
”Att lära känna andra är vishet. Att lära känna sig själv är största vishet” Lao Zi, Kina 500 f.kr
Glad Påsk!