Tankar om yttrandefrihet
13/07/23 15:19 Filed in: Bildning
Denna vår och sommar har det i media, i det offentliga Sverige och utomlands, fortsatt pratats om vissa personers böjelse att vilja bränna skrivna verk i yttrandefrihetens namn men med hatisk undertext. Många efterfrågar dialog framför att skända sådant som andra anser heligt och dialog istället för att uttrycka kränkande ord om andra. Jag tänker hur det skulle se ut om man på till exempelvis en skola skulle tillåta en elev att ställa sig och bränna en boll bara för att hen inte tyckte om intresset hos de som går fotbollsprofilen (det skulle skapa osämja!), eller en lärare fick ställa sig och bränna kepsar bara för att hen ogillade vissa elevers djupa fascination för detta plagg (det skulle skapa osämja!) och många fler exempel på omoget beteende i yttrandefrihetens namn skulle kunna ges. Om de samtidigt skulle säga kränkande saker om dessa personer vars intresse hen i yttrandefrihetens namn då sänkte.., då skulle vi på skolan vara tvungna att göra en kränkningsanmälan mot den personen som valde att använda yttrandefriheten på det sättet. Varför då? Jo, för att yttrandefriheten står inte över andra fri- och rättigheter vi människor delar. Vi måste använda yttrandefriheten med förstånd och med respekt för varandra, oavsett vad vi tycker. De mänskliga rättigheterna kom till efter andra världskriget för att vi skulle få leva i en värld av fred och samförstånd och med rätt att tycka olika. I en demokrati är oliktyckande en självklarhet, men inte att skända varandra, nedtala varandra och sprida hat – för det skapar inte fred och samförstånd utan istället det rakt motsatta. I en dialog lyssnar man in varandra, visar intresse för att förstå varandras utgångspunkt utan att för den sakens skull vara tvungen att hålla med varandra. Med förhoppning om fler goda samtal, goda möten och att frågor ställs om man söker svar vill jag önska er en fortsatt god sommar. Med förhoppning om förståelse för att om man förespråkar demokrati och mänskliga rättigheter så gör man inte det genom att kränka varandra – aldrig nånsin – så önskar jag er många goda möten! ☀️
/Helena
/Helena
Nyheter i sommartid
13/07/23 14:56 Filed in: Drama och värdegrund
Med både aktionsforskningsuppsatsen ”Dialog mellan lärare och elever” och boken ”Gestaltande möten” färdigställda nu i vår har en intensiv arbetsperiod avslutats. Sommaren erbjuder lugn och nya idéer låter sig ta form. Ser fram emot nya samarbeten och goda samtal kring pedagogik och utvecklingstankar som uppsatsen och boken rymmer. I augusti ska vi som skapat boken tillsammans presentera ”Gestaltande möten” för dramapedagogkollegor från när och fjärran på Drama Borealekonferensen i Oslo. Dramapedagogiken har, både i metod och förhållningssätt, mycket att erbjuda dagens skola. Ska bli mycket intressant att höra om aktuella arbetssätt i olika länder.
Välkomna att kontakta oss om bokens innehåll. Be gärna era lokala bibliotek ta hem den, det har flera redan gjort vilket möjliggör för fler att ta del av den.
Önskar er allt gott i sommartid!☀️
/Helena
Välkomna att kontakta oss om bokens innehåll. Be gärna era lokala bibliotek ta hem den, det har flera redan gjort vilket möjliggör för fler att ta del av den.
Önskar er allt gott i sommartid!☀️
/Helena
Att vara värdegrundspedagog
06/06/20 16:27 Filed in: Drama och värdegrund
Läs gärna denna sammanfattning av min nuvarande tjänst som värdegrundspedagog på Falkenbergs gymnasieskola. 'Skicka vidare' är ett koncept i Falkenbergs kommun att uppmärksamma olika medarbetares arbetsuppgifter. Allt gott till er alla denna sommar! ☀️
/Helena
/Helena
Länk till artikeln
Samspel hotas lätt av stress
13/07/19 17:11 Filed in: Föräldraskap
För tjugo år sedan, under mina studier, läste vi mycket om barnets tidiga relationer, föräldrars betydelse och sampelet med det lilla barnet. Idag ser jag mycket lite i vårt dagliga, stressade, samhälle som går hand i hand med den kunskapsgrunden… Vilket jag tyvärr ser blir mycket tydligt i den problematik vi skönjer i de unga vuxnas mående och samspelande i vårt samhälle. Jag ser viss avsaknad av empati och ömsesidig dialog.
”I den tidiga småbarnsåldern(före 3 år) ges barnet sitt språk i stort sett utifrån hur den vuxne talar till och med barnet. Jag minns pappan, som gick omkring i livsmedelsbutiken med sin tvååring i varuvagnen och hela tiden pratade: ”Nu ska vi hämta en limpa, och nu ska vi ta socker.” Barnet satt förnöjt i vagnen. Det såg inte ut att bry sig så mycket om vad pappan gick omkring och pratade. Men det såg känslomässigt välnärt ut. Och jag tänkte: ”Tänk om jag också varit så klok, när mina barn var små. Vågat gå omkring och pratat så där.” För vad gjorde pappan? Jo, han gav sitt barn ett språk, gav sitt barn massor av närkontakt med alla sina ord.”(Ur ”Fem år av ditt liv” av Goldinger & Magnusson)
Förmågan av ömsesidighet som en närvarande, samtalande förälder och senare andra vuxna i barnets närhet visar är oerhört viktig. Den ligger till grund för det som senare i 7-9 årsåldern gör att barnets samtal kan övergå till att bli en diskussion och ett ömsesidigt samtal. Barnet har alltså genom den vuxnes sätt att beskriva saker och sätta ord på det som händer hjälpt barnet att lägga grund för det som i barnet tränas till hantering av den svåra reflektionskonsten.
Inget kommer av sig självt.
”I den tidiga småbarnsåldern(före 3 år) ges barnet sitt språk i stort sett utifrån hur den vuxne talar till och med barnet. Jag minns pappan, som gick omkring i livsmedelsbutiken med sin tvååring i varuvagnen och hela tiden pratade: ”Nu ska vi hämta en limpa, och nu ska vi ta socker.” Barnet satt förnöjt i vagnen. Det såg inte ut att bry sig så mycket om vad pappan gick omkring och pratade. Men det såg känslomässigt välnärt ut. Och jag tänkte: ”Tänk om jag också varit så klok, när mina barn var små. Vågat gå omkring och pratat så där.” För vad gjorde pappan? Jo, han gav sitt barn ett språk, gav sitt barn massor av närkontakt med alla sina ord.”(Ur ”Fem år av ditt liv” av Goldinger & Magnusson)
Förmågan av ömsesidighet som en närvarande, samtalande förälder och senare andra vuxna i barnets närhet visar är oerhört viktig. Den ligger till grund för det som senare i 7-9 årsåldern gör att barnets samtal kan övergå till att bli en diskussion och ett ömsesidigt samtal. Barnet har alltså genom den vuxnes sätt att beskriva saker och sätta ord på det som händer hjälpt barnet att lägga grund för det som i barnet tränas till hantering av den svåra reflektionskonsten.
Inget kommer av sig självt.
Bild: Karin Lundblad
Vi vuxna är betydelsefulla. Men vad händer i ett samhälle där ansvaret för barnets väl och ve och uppfostran tillskrivs föräldrarna(med rätta!), men föräldrarna inte ser det barn den ansvarar för under större delen av dygnets vakna timmar- även under de tidigaste småbarnsåren?
Hur lär man sig känna igen sitt eget barns signaler, hur skapar vi grunden till ömsesidigt utbyte av känslor och tankar vilket kräver sin närhet. Detta samtidigt som de fina pedagoger som ser barnet flertalet av dygnets vakna timmar inte hinner se barnet och heller inte skulle säga sig ha ansvaret för barnets uppfostran och alla de små detaljerna i närvarande samspel med barnet som dess mognads- och utvecklingsfaser kräver? De vuxna ställs inför en omöjlig uppgift och de som får stryka på foten är barnen… Så låt oss aldrig skylla på den förälder som är frustrerad över vad dens barn gjort när föräldern inte varit närvarande, skyll inte på den ungdom som saknar förmågan att visa empati eller att inte kunna reflektera över sina mål med studierna, inte heller på de förskollärare som med klump i magen ser alla små som kräver deras uppkärksamhet men som måste prioritera i den stora gruppen av barn… Vi har som kollektiv låtit det individuella systemet formas sedan 80-talet.
Låt oss fråga oss själva vilka traditioner vi låter formas. Vi tillsammans är samhället!
Hur kan vi bryta ohållbara mönster där barnen inte hinner ses och bekräftas?
Alla som vet något om barn vet hur mycket ett barn behöver bli sett och älskat för att växa till sin fulla potential! Alla som är förälder vet att det är en konst, och som all konst behöver den tid, eftertänksamhet och aktiv handling för att en sann konstnär ska utvecklas.
Hur lär man sig känna igen sitt eget barns signaler, hur skapar vi grunden till ömsesidigt utbyte av känslor och tankar vilket kräver sin närhet. Detta samtidigt som de fina pedagoger som ser barnet flertalet av dygnets vakna timmar inte hinner se barnet och heller inte skulle säga sig ha ansvaret för barnets uppfostran och alla de små detaljerna i närvarande samspel med barnet som dess mognads- och utvecklingsfaser kräver? De vuxna ställs inför en omöjlig uppgift och de som får stryka på foten är barnen… Så låt oss aldrig skylla på den förälder som är frustrerad över vad dens barn gjort när föräldern inte varit närvarande, skyll inte på den ungdom som saknar förmågan att visa empati eller att inte kunna reflektera över sina mål med studierna, inte heller på de förskollärare som med klump i magen ser alla små som kräver deras uppkärksamhet men som måste prioritera i den stora gruppen av barn… Vi har som kollektiv låtit det individuella systemet formas sedan 80-talet.
Låt oss fråga oss själva vilka traditioner vi låter formas. Vi tillsammans är samhället!
Hur kan vi bryta ohållbara mönster där barnen inte hinner ses och bekräftas?
Alla som vet något om barn vet hur mycket ett barn behöver bli sett och älskat för att växa till sin fulla potential! Alla som är förälder vet att det är en konst, och som all konst behöver den tid, eftertänksamhet och aktiv handling för att en sann konstnär ska utvecklas.
"Leken och fantasin måste vara ömsesidig. Fantasin och empatin ger föräldern möjlighet att känna vad som utspelas på barnets inre scen/…/ Det handlar om föräldrakonst."
Ur ”Leka för livet” av Lars H.Gustafsson
Det var en gång...
11/05/19 14:28 Filed in: Föräldraskap | Föräldrar och pedagoger
Det står att läsa i senaste Lärarnas tidning Nr 6/19 hur en förskollärare beskriver förskolan måste våga ”tänka nytt och låta barnen leka med oväntade saker”/…/ ”bryta traditionella mönster”/…/”vänta och se vad som händer. Låt barnen bli innovatörer, komma på nya lösningar och utmana deras tankar kring vad som är vad och vad det kan bli”.
Det förundrar mig att förskolan tvingats skapa en i så hög grad motsatt tradition av istället färdigställda miljöer och avsaknad av möjlighet till fantasifullt samspel mellan barn och vuxna….
Jag oroas över den ”tradition” som har tvingats formas och som merparten av vårt samhälles barn växer upp i. Alla som föder barn till den här världen och de som utbildat sig till att tidigt ta över dessa barn (redan under anknytningsperioden!) vill barnets bästa, men vilka förutsättningar ges dem?
Enligt forskning och litteratur som framställts under de senaste minst femtio åren så vet vi att en viktig uppgift i uppfostran av och arbete med barn, är att ge dem förutsättningar att utveckla och få kännedom om sitt inre rum, sina tankar, känslor och fantasi. Denna kunskap förutsätter jag att samtlig pedagogisk personal fått kännedom om under sin utbildning och jag kan förstå deras frustration i den vardag där förutsättningarna att ge barnen det de behöver i så hög grad saknas.
En tradition av helt annat slag har alltså tillåtits växa fram. Förskoleupproret stundar.
Läs gärna barnläkaren Lars H. Gustafssons text om nyutgiven förskoleforskning i Danmark, ”Vuggestueliv- Omsorg, følelser og relationer” i senaste numret av Pedagogiska magasinet och läs också gärna boken i sig! Viktigt att vi samtalar om i vårt samhälle!
Läs också gärna Lars H. Gustafssons egen bok ”Leka för livet”, i vilken bl a betydelsen av läsning lyfts. Glöm inte att läsa tillsammans med ditt barn. Stunden blir som en återkommande ritual varje dag eller varje kväll innan barnet somnar. En ”känsla av samhörighet, av att äga något tillsammans”. Du utvecklar i den stunden ditt barns fantasi, ordkunskap, språk, förståelse och främjar barnets egen läskunnighet. Bara positivt alltså!
Och kom ihåg att ett barn kan fråga mer än sju vise kan svara på. Frågorna från mina egna barn har ofta kommit just i stunder av närhet och lugn, vilket är ganska vanligt. Många gånger har det fått mig att reflektera över saker jag inte tänkt på!
Tänk att denna kloka lilla varelse frågar mig! Vilket ansvar jag känner då jag ger mitt svar!
Få saker i livet är riktigt viktigt att ge sin tid till. Tiden går så fort...
...och så var sagan slut!
Det förundrar mig att förskolan tvingats skapa en i så hög grad motsatt tradition av istället färdigställda miljöer och avsaknad av möjlighet till fantasifullt samspel mellan barn och vuxna….
Jag oroas över den ”tradition” som har tvingats formas och som merparten av vårt samhälles barn växer upp i. Alla som föder barn till den här världen och de som utbildat sig till att tidigt ta över dessa barn (redan under anknytningsperioden!) vill barnets bästa, men vilka förutsättningar ges dem?
Enligt forskning och litteratur som framställts under de senaste minst femtio åren så vet vi att en viktig uppgift i uppfostran av och arbete med barn, är att ge dem förutsättningar att utveckla och få kännedom om sitt inre rum, sina tankar, känslor och fantasi. Denna kunskap förutsätter jag att samtlig pedagogisk personal fått kännedom om under sin utbildning och jag kan förstå deras frustration i den vardag där förutsättningarna att ge barnen det de behöver i så hög grad saknas.
En tradition av helt annat slag har alltså tillåtits växa fram. Förskoleupproret stundar.
Läs gärna barnläkaren Lars H. Gustafssons text om nyutgiven förskoleforskning i Danmark, ”Vuggestueliv- Omsorg, følelser og relationer” i senaste numret av Pedagogiska magasinet och läs också gärna boken i sig! Viktigt att vi samtalar om i vårt samhälle!
Läs också gärna Lars H. Gustafssons egen bok ”Leka för livet”, i vilken bl a betydelsen av läsning lyfts. Glöm inte att läsa tillsammans med ditt barn. Stunden blir som en återkommande ritual varje dag eller varje kväll innan barnet somnar. En ”känsla av samhörighet, av att äga något tillsammans”. Du utvecklar i den stunden ditt barns fantasi, ordkunskap, språk, förståelse och främjar barnets egen läskunnighet. Bara positivt alltså!
Och kom ihåg att ett barn kan fråga mer än sju vise kan svara på. Frågorna från mina egna barn har ofta kommit just i stunder av närhet och lugn, vilket är ganska vanligt. Många gånger har det fått mig att reflektera över saker jag inte tänkt på!
Tänk att denna kloka lilla varelse frågar mig! Vilket ansvar jag känner då jag ger mitt svar!
Få saker i livet är riktigt viktigt att ge sin tid till. Tiden går så fort...
...och så var sagan slut!