Samspel hotas lätt av stress
13/07/19 17:11 Filed in: Föräldraskap
För tjugo år sedan, under mina studier, läste vi mycket om barnets tidiga relationer, föräldrars betydelse och sampelet med det lilla barnet. Idag ser jag mycket lite i vårt dagliga, stressade, samhälle som går hand i hand med den kunskapsgrunden… Vilket jag tyvärr ser blir mycket tydligt i den problematik vi skönjer i de unga vuxnas mående och samspelande i vårt samhälle. Jag ser viss avsaknad av empati och ömsesidig dialog.
”I den tidiga småbarnsåldern(före 3 år) ges barnet sitt språk i stort sett utifrån hur den vuxne talar till och med barnet. Jag minns pappan, som gick omkring i livsmedelsbutiken med sin tvååring i varuvagnen och hela tiden pratade: ”Nu ska vi hämta en limpa, och nu ska vi ta socker.” Barnet satt förnöjt i vagnen. Det såg inte ut att bry sig så mycket om vad pappan gick omkring och pratade. Men det såg känslomässigt välnärt ut. Och jag tänkte: ”Tänk om jag också varit så klok, när mina barn var små. Vågat gå omkring och pratat så där.” För vad gjorde pappan? Jo, han gav sitt barn ett språk, gav sitt barn massor av närkontakt med alla sina ord.”(Ur ”Fem år av ditt liv” av Goldinger & Magnusson)
Förmågan av ömsesidighet som en närvarande, samtalande förälder och senare andra vuxna i barnets närhet visar är oerhört viktig. Den ligger till grund för det som senare i 7-9 årsåldern gör att barnets samtal kan övergå till att bli en diskussion och ett ömsesidigt samtal. Barnet har alltså genom den vuxnes sätt att beskriva saker och sätta ord på det som händer hjälpt barnet att lägga grund för det som i barnet tränas till hantering av den svåra reflektionskonsten.
Inget kommer av sig självt.
”I den tidiga småbarnsåldern(före 3 år) ges barnet sitt språk i stort sett utifrån hur den vuxne talar till och med barnet. Jag minns pappan, som gick omkring i livsmedelsbutiken med sin tvååring i varuvagnen och hela tiden pratade: ”Nu ska vi hämta en limpa, och nu ska vi ta socker.” Barnet satt förnöjt i vagnen. Det såg inte ut att bry sig så mycket om vad pappan gick omkring och pratade. Men det såg känslomässigt välnärt ut. Och jag tänkte: ”Tänk om jag också varit så klok, när mina barn var små. Vågat gå omkring och pratat så där.” För vad gjorde pappan? Jo, han gav sitt barn ett språk, gav sitt barn massor av närkontakt med alla sina ord.”(Ur ”Fem år av ditt liv” av Goldinger & Magnusson)
Förmågan av ömsesidighet som en närvarande, samtalande förälder och senare andra vuxna i barnets närhet visar är oerhört viktig. Den ligger till grund för det som senare i 7-9 årsåldern gör att barnets samtal kan övergå till att bli en diskussion och ett ömsesidigt samtal. Barnet har alltså genom den vuxnes sätt att beskriva saker och sätta ord på det som händer hjälpt barnet att lägga grund för det som i barnet tränas till hantering av den svåra reflektionskonsten.
Inget kommer av sig självt.
Bild: Karin Lundblad
Vi vuxna är betydelsefulla. Men vad händer i ett samhälle där ansvaret för barnets väl och ve och uppfostran tillskrivs föräldrarna(med rätta!), men föräldrarna inte ser det barn den ansvarar för under större delen av dygnets vakna timmar- även under de tidigaste småbarnsåren?
Hur lär man sig känna igen sitt eget barns signaler, hur skapar vi grunden till ömsesidigt utbyte av känslor och tankar vilket kräver sin närhet. Detta samtidigt som de fina pedagoger som ser barnet flertalet av dygnets vakna timmar inte hinner se barnet och heller inte skulle säga sig ha ansvaret för barnets uppfostran och alla de små detaljerna i närvarande samspel med barnet som dess mognads- och utvecklingsfaser kräver? De vuxna ställs inför en omöjlig uppgift och de som får stryka på foten är barnen… Så låt oss aldrig skylla på den förälder som är frustrerad över vad dens barn gjort när föräldern inte varit närvarande, skyll inte på den ungdom som saknar förmågan att visa empati eller att inte kunna reflektera över sina mål med studierna, inte heller på de förskollärare som med klump i magen ser alla små som kräver deras uppkärksamhet men som måste prioritera i den stora gruppen av barn… Vi har som kollektiv låtit det individuella systemet formas sedan 80-talet.
Låt oss fråga oss själva vilka traditioner vi låter formas. Vi tillsammans är samhället!
Hur kan vi bryta ohållbara mönster där barnen inte hinner ses och bekräftas?
Alla som vet något om barn vet hur mycket ett barn behöver bli sett och älskat för att växa till sin fulla potential! Alla som är förälder vet att det är en konst, och som all konst behöver den tid, eftertänksamhet och aktiv handling för att en sann konstnär ska utvecklas.
Hur lär man sig känna igen sitt eget barns signaler, hur skapar vi grunden till ömsesidigt utbyte av känslor och tankar vilket kräver sin närhet. Detta samtidigt som de fina pedagoger som ser barnet flertalet av dygnets vakna timmar inte hinner se barnet och heller inte skulle säga sig ha ansvaret för barnets uppfostran och alla de små detaljerna i närvarande samspel med barnet som dess mognads- och utvecklingsfaser kräver? De vuxna ställs inför en omöjlig uppgift och de som får stryka på foten är barnen… Så låt oss aldrig skylla på den förälder som är frustrerad över vad dens barn gjort när föräldern inte varit närvarande, skyll inte på den ungdom som saknar förmågan att visa empati eller att inte kunna reflektera över sina mål med studierna, inte heller på de förskollärare som med klump i magen ser alla små som kräver deras uppkärksamhet men som måste prioritera i den stora gruppen av barn… Vi har som kollektiv låtit det individuella systemet formas sedan 80-talet.
Låt oss fråga oss själva vilka traditioner vi låter formas. Vi tillsammans är samhället!
Hur kan vi bryta ohållbara mönster där barnen inte hinner ses och bekräftas?
Alla som vet något om barn vet hur mycket ett barn behöver bli sett och älskat för att växa till sin fulla potential! Alla som är förälder vet att det är en konst, och som all konst behöver den tid, eftertänksamhet och aktiv handling för att en sann konstnär ska utvecklas.
"Leken och fantasin måste vara ömsesidig. Fantasin och empatin ger föräldern möjlighet att känna vad som utspelas på barnets inre scen/…/ Det handlar om föräldrakonst."
Ur ”Leka för livet” av Lars H.Gustafsson